När det kliar i fingrarna

God dag säger man väl om man inte har den blekaste aning om vad annars man ska säga när man varit borta i ett och ett halvt år. Så vi börjar så. God dag. 

Trevligt att vara tillbaka. Eller om jag är tillbaka? Det vet jag inte. Det enda jag vet är att det kliat i fingrarna att få skriva lite den sista tiden. Tanken har liksom sakta men säkert krupit sig på, lindat sig lite halvömt runt lilla hjärnbalken min och innan jag vetat ordet av så står jag visst här och gafflar. Så god dag. 

Dock vet jag inte hur roligt det är att skriva då jag är hundra procent säker på att det inte är någon som är här inne och läser längre. Lite som att vara ett träd som faller men något osäker på om ljudvågorna når fram. Men det är ok det med. Det kan liksom bli  lilla hjärnbalkes och min hemlighet att jag är här inne och snasslar på tangenterna igen, och skulle någon vilsen liten ekorre få nys om detta fallande träd så får den välkommet  komma och gnaga på en rad eller två. Vi säger så.

Från den ena skogen till den andra, idag har vi haft en riktigt trevlig dag i Ängsjön.

_DSC0072.jpg
_DSC0090.jpg

Fikat mackor och varm choklad. Åkt pulka och tjafsat oss hesa. Solat oss i solens ljusa strålar och pulsat runt i snö. Släpat både på den ena och den andra ungen, för javisst ja. Jag är ju gravid nuförtiden också.

_DSC0104.jpg

I hela 24:de veckan är jag snart. Bra att punkta upp sånt där, för man kommer ju undra sen när man som den enda vilsna ekorren är här inne och trippar down the memory lane om något år.

Undrar vad den lilla fick för namn till slut? Fiona säger jag, Olivia säger Jimmy. Men vad vet han liksom. 

#formetoknowandhimtofindout