What up?

Då är första arbetsveckan avklarad. 

Hur går det då, kanske ni undrar?
Jodå, tackar som frågar. Det går alldeles utmärkt, svarar jag.

Jo, det känns helt ok att jobba igen. Ganska skönt till och med. Det är skönt att sysselsätta sig hela dagen, träffa folk och slippa alla hushållssysslor och även fast jag saknar Molly lite så är det ändå skönt att komma hemifrån. Dock hade stackarn 39 graders feber igen i veckan och då var det lite svårt att slita sig på morgonen. Men det löste jag enkelt med att sitta uppkrupen på några pallar och leka Babblarna via Skype i någon minut. Småbarnsföräldrar alltså.

Det är även skönt att komma hem och ha jobbat. Man är liksom trött på riktigt. Inte på samma sätt som när man kämpat med att roa en unge i 12 timmar utan paus och är som en bomullshink i huvudet, utan fysiskt trött. Min stegräknare tickar stabilt på om dagarna och i snitt landar jag på 15 000 steg under en arbetsdag. Lägg på en så in i helvetes tung pall på det, brist på truckkort and you got yourself some exercise. Mina dagliga 4000-stegs promenader från föräldraledigheten kan ju ta och slänga sig väggen. 

Imorgon är det dags igen, och denna veckan kickar jag det tidiga skiftet vilket innebär uppkliv senast 05.00. Tur att man inte blir förslappad med att kliva upp med tuppen under föräldraledigheten i alla fall, så det blir nog inga problem. Vi har tagit det fruktansvärt lugnt under helgen också, mest för att hon haft feber, så utvilade är vi allihopa. Men nu är hon fullt frisk så vi ska ta och gå ut en stund. Det är tydligen högsommarvärme i detta land och man borde ju slicka i sig de sista strålarna innan man försjunker in i likblekhetens underbara värld igen. Rykterna säger också att mamman i familjen är lite sugen på att gräva fram basketbollen med tillhörande gamla skills och gå ut och pricka lite korgar. Sunday funday liksom. 

På återseende.

#update