Pokemania

För några dagar sen gick jag äntligen och köpte mig en ny mobil och i den medföljde två saker: bättre batteritid (min gamla lur slocknade av att jag funderade på att använda den) och i samband med batteritiden; Pokemons underbara värld. Nu är det alltså inte bara resten av världen som spelar utan även jag.

Till en början tyckte jag att det var lite tradigt, lite kul men ändå ingen höjdare, men ju mer jag fångar och förstår - desto roligare blir det. Både jag och Jimmy är ganska insatta och ambitiösa men vissa av oss (mest jag) börjar bli lite väl ambitiösa i jakten. Den aspekten kan nog bäst kännetecknas av när jag diskret drog mig ut på "en liten promenad" klockan elva på kvällen bara för att lura efter de små rackarna. Och där stod jag sen 33 år gammal, iförd i ett par foppatofflor, fleecejacka och Batmanmjukisar och lurkade bakom pokestoppet som vi har bakom huset. Hoppas ingen ser mig, tänkte jag, snurrade till mig mina pokebollar och pilade snabbt därifrån. Men om man bortser från det annars ganska patetiska beteendet så kan man ju alltid glädja sig över att jag annars troligtvis inte lyft rumpan från soffan där jag hade legat och jagat ostbågar istället.

Droppen som fick mitt knarkiga beteende att rinna över kom efter Mollys läggdags när jag med eld i ögonen frågade om baby monitorn kanske ändå inte når till pokestoppet så att vi kan gå och plocka på oss saker kvällstid, men till och med jag förstod att det var lite grann att gå över gränsen. Någon måtta får det vara, inte kan man börja försumma sin bebbe för Pokisar. Även fast jag ibland funderar på att lämna henne på ett gym i närheten för att se om hon evolvar och hon nuförtiden enbart lystrar till namnet Bulbasaur. 

 

Haha lugna er, jag skojar bara.

Eller?

#gottacatchthemall