Slut på det oändliga

När jag blev sjukskriven på jobbet inför det stundande moderskapet hade jag några månader kvar av min graviditet och när jag lämnade byggnaden för sista gången kändes det som att jag aldrig skulle återvända. Så lång kändes tiden till först förlossning och sedan hela den efterföljande föräldraledigheten.

 Hemma i väntans tider med sträckläsning som hobby.

Hemma i väntans tider med sträckläsning som hobby.

Herregud, jag skulle vara hemma i över ett år! ETT ÅR! Det är som en lite längre oändlighet och i mina ögon just då så var det som att jag skulle vara fri för alltid. Men tji fick jag, för tiden går ju och nu är vi helt plötsligt där. Med facit i hand blev det till och med ett och ett halvt år och nu är det helt plötsligt över. Imorgon är det sista dagen hemma och den kommer att gå åt att förbereda matlådor, hitta mina arbetskläder som jag ändå inte kommer få på mig och gräva fram passerkort, telefon och allt annat som jag säkert lagt någonstans på ett smart ställe.

Så, hur har föräldraledigheten varit då?

Både och måste jag säga. De dagar som man har haft sällskap eller aktiviteter inbokade har det varit fruktansvärt roligt. Och sen har det också funnits dagar när den enda aktiviteten har varit att roa en grinig bebbe och kolla på klockan var tionde minut med en längtan efter att den andra hälften skulle ta och tassa sig hemåt från jobbet. Det har varit mindre roligt.

 Badrumshäng i brist på annan aktivitet.

Badrumshäng i brist på annan aktivitet.

Just den sega aspekten gör att det känns rätt skönt att få gå till jobbet igen. Att få prata med andra människor (vuxna) och att sysselsätta sig i åtta timmar istället för att inte ha ett skit att göra och försöka se dagens mathandling som ett stort äventyr. Men hur segt det än stundtals har varit kommer jag nog ändå minnas den här tiden med ett inslag av rosa skimmer. Mitt och Mollys lilla skimmer.

Något som jag är över skyarna nöjd med däremot är att jag under ledigheten fått så mycket gjort. Det är någorlunda välkänt att man har planer på att förändra sitt liv, finna sitt kall eller hitta ett nytt jobb under sin föräldraledighet men i slutändan blir det bara att man pillar sig i naveln och tittar på Dr Phil under ett års tid. Men jag lyckades faktiskt. Även fast jag pillat mig i naveln och tittat på Netflix (och Dr Phil) så det räcker för några år framåt. Det jag då har åstadkommit under denna period är följande och i skrytsam punktform. 

  • Fått en systemkamera, lärt mig mig hur den fungerar och börjat fotografera på riktigt. Jag har kämpat mig igenom det helvete som det innebär att förstå sig på åbäket, vilket i sin tur genererat ett antal sömnlösa timmar med manualen snurrandes i hjärnbalken. Men jag har tagit mig över till andra sidan och insett att det faktiskt är något jag verkligen vill hålla på med.
  • Tagit det till steget längre och börjat lära mig bildredigering genom att köpa Photoshop. Sedan har jag återigen spenderat otaliga timmar framför tutorials, som även de genererat i ett antal psykbryt och sömnlösa timmar av ren förvirring.
  • Startat denna blogg för att hålla skrivandet vid liv.
  • Gjort frilansjobb där jag skrivit ingresser åt Ica.
  • Pluggat upp mina betyg så att jag i framtiden är redo för högskola om jag vill och gjort det i ämnet text- och mediakommunikation för att få mer kött på lilla benet som skribent. Jag klarade kursen galant med ett B som betyg i bagaget. Mycket nöjd.
  • Hittat yogan som jag nu utövar nästan varje dag. Där har jag dock inga som helst utvecklingsplaner. Jag tänker inte flytta till bergen, klä mig i draperier och kalla mig för Hakuna Matata liksom, utan jag ser det som en välfunnen livboj att ta till när energin tryter. Och när man behöver låta de små kotletterna jobba lite. 

Jag är alltså väldigt nöjd med den personliga utveckling som jag har gjort, vilket är mycket viktigt. I alla fall om man ska följa och lyda hashtagen på instagram. Jag har hittat min riktning som jag vill följa och jag är beredd på att det kan ta lite tid, men det är ingen brådska. Allt i sinom tid.

Utöver den personliga utveckling som jag gjort under denna period så har jag så klart spenderat den mesta tiden med att vara den bästa mamman jag bara kunnat, med alla tillhörande toppar och dalar. En mamma som ena sekunden skulle kunna klösa ögonen ur den som går nära min lilla lejonunge för att i nästa sekund vara beredd på att skänka henne till grannen när hon försöker klösa ut mina. Det är kärlek det.

#endofanera