Parningar och hungersnöd på Parken Zoo

Den här veckan drog vi igång med att åka till Eskilstuna och Parken Zoo. Som vi misstänkte så var högsäsongen över och flickan i kassan bekräftade detta med att berätta att det fanns 154 personer inne i parken och att det var en rätt stor skillnad mot de 2000 som under högsäsong brukar traska runt. Så vi hade alltså en tom park för oss själva och det var bara att gå loss i djurvärlden. 

Besöket gick ungefär till så som det brukar göra när man är i en djurpark. De första fem djuren man träffar på står man alltid och tittar på med en stor fascination, om det så är en krokodil eller ökenråtta, men efter det börjar intresset dala i takt med att djurarterna betas av och tillslut krävs det en dinosaurie på lösbete för att man ska tagga till. Eller är det bara jag?

 Lemurerna som vi träffade på i början av den dalande intressekurvan.

Lemurerna som vi träffade på i början av den dalande intressekurvan.

 Surikaterna som vi träffade i slutet av den dalande intresekurvan.

Surikaterna som vi träffade i slutet av den dalande intresekurvan.

Något som vi däremot hajade till över var att vi måste ha besökt parken i någon slags parningsperiod, för vart man än tittade så var det slafsande mular, juffsande apor och sköldpaddor med fredagsmys. Alla hade hittat en partner, eller flera för den delen, förutom en stackars surikat som fick klara sig på egen hand. Så att säga. 

Till och med jättesköldisen utbrast något slags parningsvrål innan han började masa sig mot sin partner men mer än så bevittnade vi inte. Stackarn var så långsam att han i skrivande stund förmodligen fortfarande har 30 cm kvar fram till målet. 

Jaja, man tar seden dit man kommer tänkte jag och föreslog att nu när parningssäsongen ändå var i full gång så kanske vi kunde ta och smacka till ett litet syskon i närmsta varghydda, men av oklara skäl fick jag ett svalt mottagande av det förslaget. Hepp. Can´t blame a girl for trying.

Det barn som vi redan har tyckte däremot sådär om besöket. Jag tror inte riktigt hon förstår det här med djur än. Hon blir hur glad som helst om hon ser en hund men förstår liksom inte att det är extra coolt om det är ett lejon. Så hon gick mest runt och plockade stenar och njöt av sin nyfunna frihet som man får när man lärt sig att ta sig runt för egen maskin.

Det var skönt att det var så folktomt. Man behövde liksom inte trängas vid staketet när tigrarna skulle matas, men en stor nackdel med det hela och som vi ganska snabbt fick erfara var att alla restauranger var stängda. Så där gick vi sen utsvultna med två snabba mackor i bilen som enda bränsle och möttes av en stängd restaurang efter en annan. Efter ett tag började det påverka den dalande intressekurvan med tillhörande stämning till den mån att jag nästan funderade på att klubba ner en krokodil för dess kotletter eller ta en tugga hö från närmsta krubba.

Så fan heller, sa den.
Oki doki, sa jag och stapplade vidare.

Tappert tassade vi runt hela parken och så fort vi sett tigrarna bli matade (lucky bastards) drog vi oss mot utgången och den närmsta Max som hägrade. Utfodrade och glada styrde vi sen bilen hemåt med nya kunskaper såsom flodhästhygien, parningsritualer och vikten av att ha med sig en matsäck i bagaget.

#hurgördjur