Happy Boys saves the day

Ibland hamnar man i svackor gällande de saker man pysslar med. Jobb, hobbyn eller vad det nu är man brinner för. Man får en period där man tvivlar på sig själv, sin förmåga och om det ens finns någon anledning till att man håller på med det man gör. Där har jag varit de senaste dagarna, både när det gäller både skrift och foto.

Skrivandet går så där. Det vanliga flöde som jag får när jag skriver har varit som bortblåst och istället för att låta texterna flöda likt den lenaste honung har känslan blivit lite mer lik en katt med matsmältningsproblem som hostar upp hårbollar. Och på fotofronten har jag undrat om det verkligen är något jag ska hålla på med. Går det framåt? Ska jag verkligen hålla på med det? Så har det låtit i mitt huvud de senaste dagarna när jag suttit och funderat fram och tillbaka, med munnen formad som en uppgiven och halvsur citron. 

Egentligen när man får såna svackor ska man bara köra på. Fortsätta med att skriva, fota eller göra cirkuskonster. För svackor släpper. Det gör de faktiskt och det krävs inte mer än en lyckad skrift, bild eller kullerbytta för att man ska känna sig on top of the world again. Men mitt i svackan är man liksom inte så sugen, så när det var dags att fota lite motorcykelbilder ställde jag så klart upp. Inte med själen i högsta hugg kanske, men åtminstone med kameran. 

Men grabbarna i Happy Boys MC levererade och gjorde skäl för sitt goda och något glada namn. De poserade mer än gärna och efteråt var jag hur glad som helst och kände mest att det kanske är värt att fortsätta ändå. Klyschigt nog så är det kanske viktigast att man tycker det är roligt och sätta prestationen lite åt sidan ibland. Och textmässigt verkar det också släppt då jag faktiskt nästan producerat denna text utan varken hårbollar eller magsår.

#uppisadelnigen