Den gula fula

Jag och min lilla bil har hängt ihop i nästan 10 år. Vi har hållit ihop i vått och torrt, genom eld och vatten samt toppar och dalar. Mest dalar. För gudarna ska veta vad den där lilla jäveln har kostat mig de senaste åren. Vi har med tiden blivit som en dysfunktionell liten familj där vi turas om med att svika varandra (mest den) och varje gång jag har varit redo att köra skiten till skroten så piggar den upp sig, blinkar med sina förföriska helljus och sen sitter vi där igen - dag efter dag, år efter år.

 Nykära för 10 år sen

Nykära för 10 år sen

De senaste åren har jag bytt kamrem, drivknuten har pajat, en fjäder har brustit, lambdasonden har laggat och nu senast pajade batteriet vilket jag bytte men som i slutändan ändå var ett fel i generatorn. Och det är ändå bara det jag kommer ihåg. Småfelen orkar jag inte ens börja räkna ihop, men de flesta kommer nog ihåg året när jag fick hålla på och krypa in i bilen från passagerarsidan (även bakluckan några gånger) för att låset gick sönder. Ni kanske förstår att den kostat mig långt mer än vad den är värd men eftersom man i stunden verkligen behöver en bil så hostar man upp pengarna och hoppas att morgondagen bäddar den sura plåboken i en behaglig glömska. 

Om två veckor börjar jag jobba och därför behöver jag verkligen att den rullar. Åka tåg till jobbet liksom. Nä. Så när skiten inte startat sen december tog jag tag i det där med batteriet, bytte delen på generatorn och med körförbud puttrade jag in på besiktningen där jag hytte med näven åt åbäket (bilen, inte besiktningen) och förklarade att ett minsta hittat fel och det blir skroten. Direkt. 

Medan de mölade runt med bilen satt jag med ett behärskat lugn och stirrade ner i min mobil. Helt hundra på att den dom som nu väntade mig skulle bli den dödsdom som för alltid skulle avsluta vår lilla djävulsdans.

-Inga problem. Det är bara att rulla ett tag till.

Man ba va? Nu hade jag verkligen tagit beslutet att inte lägga ett öre till på bilen. Det blir inget mer lagande. Det blir en ny bil. Äntligen hade jag nått det avslut man behöver för att gå vidare med sitt liv och påbörja en ny, mer hälsosam relation och lämna det dysfunktionella bakom sig. Men nej nej, då ska den lilla jäveln helt plötsligt ticka som en klocka, spinna som en katt och nästla sig in i mitt hjärta igen. Så nu sitter vi här igen, jag och den gula lilla fula med vår fortsatta lambada. Vi får väl se när nästa smäll kommer.

#bff