Den sista dagen

Idag är min sista officiella dag som föräldraledig. Och det känns mycket mer vemodigt än vad jag trodde att det skulle göra. Sen kanske jag är lite väl blödig med tanke på att jag har sex veckor semester kvar innan det är dags att börja dra in kulorna igen, men det har ju liksom varit vår tid. Min och Mollys. Och vi kommer aldrig att vara hemma tillsammans så här igen. Så hur segt det än stundtals har varit att bara gå hemma så är det ändå en tid som inte kommer komma igen. 

Något som däremot blir rätt skönt med att börja jobba igen och istället ha någon annan som går hemma och skrotar är att slippa alla hushållssysslor och vaknätter. Att sova 7 timmar i sträck och sen vinka av de hemmavarande små rackarna med påsar under ögonen och skratta hela vägen till jobbet. Tror jag. Om det kan ni ju fråga igen om några månader. Eller dagen innan det är dags att gå till jobbet när jag ligger som en hulkande pöl som gärna skulle diska sig igenom en hel dag för att slippa skiljas från min lilla galning. Men det kommer bli skönt. Prata med andra vuxna på dagarna, gå på toa ifred och kanske äta en lunch eller två utan någon som vill äta upp ens mat och ställer till med en scen som aldrig förr skådats om denne inte får det.

Vår sista dag har vi spenderat med att hänga runt i Stinsen, öva på att gå (vilket hon klarar av rätt galant nu), tagit en promenad med våra nya skor och självklart gungat. Resten av dagen ska vi fira med att förmodligen dra ut all innehåll ur mina byrålådor, dra ner alla böcker från bokhyllan och skrubba rent hemmet från alla de makaroner hon just nu sitter och gör kaos med. 

Imorgon blir det hästfotografering igen, så ikväll när hon behagligt ligger och sussar ska jag fila runt med Photoshop som om det brann i knutarna för att få de sista bilderna från förra helgen klara.

Men först, makaroner.

#thosewerethedaysofourlives