Tårar & Tågluff

För några år sedan tågluffade jag och Jimmy runt i Europa. Vi åkte Stockholm-Amsterdam-Munchen-Venedig och som ni förstår så blev det en del tågtid. Och vad gör man på ett tåg? Man läser. Och det gjorde jag. Jag tror att jag betade av tre böcker på den resan och en av dem var Livet efter dig av Jojo Moyes.

Oj, den var lite sorglig va, frågar ni?
Skoja inte, svarar jag och torkar en tår.

Någonstans i Österrike med bergen vinandes förbi satt jag i en kupé med ungefär sju andra okända människor. Och i takt med att berättelsen fortskred så fylldes även mina tårkanaler, beredda att explodera vilken sekund som helst. För att inte ställa till med en scen fick jag istället spärra upp ögonen, stint betrakta bergen och tänka på blåbär för att inte lägga mig på golvet som en sorgsen liten pöl och hulka.

 Tårhindrande berg i Österrike.

Tårhindrande berg i Österrike.

- Men hur är det fatt flicka lilla, skulle de ha frågat.
- Men han döÖÖöÖör ju, hade jag hulkat fram och snytit mig i en främlings kavajslag.

Eller ja, det kanske jag inte hade gjort. Men det tog en kraft eller två för att hålla känslorna i schack måste jag säga. Därför var jag beredd på gråtkalas när jag och Jennifer skulle se den på bio igår. 

Och den var bra. Och rätt sorglig. Jag måste erkänna att det fanns ögonblick där lilla ögat blev lite blankt. Men den var ändå inte i samma nivå som boken, som nästan fick en stackars flicka spendera resten av sin resa i sorgearbete.

#dryyoureyes