Fotosession Preggo Edition

Igår tog jag Jennifer och Leo under armen och begav mig till närmsta skogsdunge där vi skulle dra av en gravidfotografering. Och det var så kul! Jag blev så taggad och förde ivrigt runt paret från dunge till dunge och från träd till träd. Det var nästan så att jag bad Jennifer att klättra upp i närmsta träd och gränsen gick vid när jag ville att hon skulle springa efter en förbipasserande hare och klappa den lite harmoniskt över öronen.

Och att fota utan en uttråkad bebis var bland det mest harmoniska jag varit med om. Jag tror inte att det någonsin hänt att jag haft kameraväxan över ena axeln utan att även ha en bebis på den andra och det var så skönt att få pula ifred. Någon som vill ha en bebis?

Skoja bara.

När jag sen trallade hemåt på min lilla skogsväg var jag så glad att jag passade på att krypa en del i buskarna och åla runt bland vitsipporna. Ja för att fota lite mer då. Inte av ren glädje.

Och när jag kommit till vägens slut strilade solstrålarna in genom träden och denna varelse uppenbarade sig. Den stod och betade lugnt medan den betraktade mig och efter ett tag stegade den fram till mig och la sin mjuka mule i min hand. Efter en stund av samförstånd och harmoni såg den mig djupt i ögonen och med en mjuk utandning på min kind vände den sig om och försvann ut i den djupa skogen. Och jag visste där och då att våra själar var för alltid sammanflätade.

Ok. Nu ljuger jag. Närmare än så här kom jag inte. Och den stod mest och kikade på mig med en misstänksam blick medan den behöll sin själ för sig själv. Lite snålt kan man tycka men jag fick en bild i alla fall.

Så himla synd att jag redan skilts åt med preggoparet. Annars kanske Jennifer hade kunnat ta en tur på ryggen med magen i vädret. Det hade ju varit något.

#bättreturnästagång