Family Portrait

Igår tog jag tag i det här med att föreviga vår lilla familj på bild. Som bekant står jag oftast bakom kameran vilket har resulterat i att jag rent bild- och minnesmässigt knappt existerar. Våra avkommor om cirka 200 år kommer förstrött bläddra igenom gamla släktbilder och undra var den där lilla flickan med tofsarna kom ifrån och förbarma sig över den lilla moderslösa familjen. De kanske kommer att tala om kvinnan vars skratt kunde väcka döda kråkor och som enligt sägnen bar prickar i ett ansikte som ingen i svunna tider egentligen hade sett.

Så nu fick det vara nog och därför frågade jag om lillebrorsan Leo kunde ställa upp och fota så att jag också fick göra ett mindre bildavtryck in i framtiden. Och det kunde han.

DSC_0457gs.JPG

Mycket bra jobbat och jag blev så nöjd. Men jag måste erkänna efter att stått framför istället för bakom kameran att det sistnämnda är så mycket roligare. Därför var jag tvungen att få pilla lite själv också. Och det går ju inte att låta bli nu när allt blommar och förvandlar världen till en gigantisk fotostudio. Jag skulle nog kunna glida runt och fota tills batterierna tog slut. På mig eller kameran. Vilket som. 

Så jag passade på att föreviga karlen och barnet mitt lite till, som om de inte existerar nog i våra fotomappar vid det här laget liksom. . 

Och till slut den lilla rackaren som ställde upp och säkerställde min framtida existens. Eller liten och liten. Karln är snart 30 och faktiskt blivande barnafader. Anyday now. Men lillebrorsor är alltid lillebrorsor och någonstans kommer han alltid vara den där lilla skitungen som jag och syrran en kall novemberdag för 25 år sen fick nog av och slängde ut på balkongen i endast kalsonger tills mamma kom hem och släppte in stackaren igen. Hehe. 

#familyisfun