Time Flies

Att bli förälder är inte bara härligt, spännande, skrämmande och roligt. Det är även fruktansvärt vemodigt. Aldrig förr har tid varit så värdefullt som nu och tidens gång så påtagligt. Tanken på att en tidpunkt, händelse eller period aldrig mer kommer att återkomma kan få själen att stelna till en sekund.

När Molly föddes kunde jag inte tro att det var samma lilla parvel som bökat runt i min mage i nio månader. Att hon nu fanns hos oss var så självklart och jag kommer ihåg att jag önskade att jag vetat att det var just hon som låg och petade på mina revben om kvällarna. En härlig känsla, men ändå så vemodigt. Tänk att man aldrig mer kommer att få vara med om känslan när hon puttar till mig under ett lunchmöte eller rör sig efter en dag av oro. Jag önskade jag hade kunnat gå tillbaka och klappa den stora magen. Bara en gång till.

När hon sedan blev större blev det samma sak. Tänk att den här bebisen som har börjat jollra, greppa efter grejer och leta efter ögonkontakt var samma lilla bebis som på BB mest låg och sov i min famn. Omedveten om sin egen existens men ändå så viktig. Tänk att jag aldrig mer skulle få vara med den lilla bebisen. Nykläckt, varm och så fruktansvärt skör.

Och nu. När hon far fram med sin gåstol, försöker forma sina första ord och testar på att försöka krypa framåt. Tänk att det var den här lilla individen med den stora personligheten som förut bara låg och jollrade. Nästan oförmögen att lyfta sitt lilla huvud. Tänk om man fick gå tillbaka och bara snusa lite på det lilla huvudet. Att lyfta upp och krama den lilla kroppen. Hur liten var hon egentligen?

Samma sak kommer kanske att ske om några år när jag får vara med om hennes stolthet när hon lär sig att springa fort, knyta sina skor eller läsa sin första bok. Man kommer att älska all utveckling och den stund man lever i, men aldrig utan att i vemod tänka tillbaka på den tid som pågår just nu. När små, sömniga armar fortfarande sträcks upp mot en eller det lilla slickandet på min hals när hon somnar mot min axel. Alla känslor och alla faser man går igenom. Det kommer att bli en försvunnen tid. Så värdefull tid. Och det går så fort.

Så man filmar. Fotar. Skriver. Suger i sig som en liten svamp. Gör allt för att bevara små snuttar av det fina man lever i just nu. Och man vet med all säkerhet att om en tid eller två så kommer man att öppna dessa små tidskapslar och för varje färd bakåt i tiden känna en sorg över omöjligheten att få uppleva stunden igen.

Man bör leva i nuet. Alltid. Men hur starka känslor man än kan känna för stunden går det inte att jämföra med ögonblicket när man senare famlar efter den i ett minne - som något som för alltid har passerat.

#time