Hårfagra Fasoner

När jag föddes en kulen måndag för ungefär 33 år sedan så gjorde jag entré med en redig kalufs. Detta var något ovanligt då vi finländare oftast ses som lite mer bleka och hårlösa varelser och barnmorskorna på plats undrade av förståliga skäl om jag verkligen kunde vara helfinne. Och det var jag ju. En finsk liten trollunge med mer hår än vad de flesta lyckas odla under sina första levnadsår. 

 Vid 4 håriga månader.

Vid 4 håriga månader.

När det sen var dags för mig att få min egen avkomma tyckte jag att det kunde vara festligt om även hon kunde äntra denna värld med samma ståtliga man. Så när vi kom in på förlossningen och jag blev undersökt var min första fråga om de kunde känna om hon hade hår. Och viss pälsighet kunde de nog uppfatta. Helt rätt. Ut kom en kladdig, vacker liten trollunge. Med huvudet fullt av hår. Precis som sin mor.

 Kalufs Jr bara några timmar gammal.

Kalufs Jr bara några timmar gammal.

Jag tyckte det var så himla kul. Det blev sån uppståndelse kring henne. Barmorskor som passerade oss i korridorerna kunde hejda sig mitt i steget när de fick syn på det håriga och för tillfället gula lilla huvudet och de flesta stannade för att begrunda det närmare och klappa lite på lockarna. 

 Några månader senare. 

Nu när vi kommit 7-8 månader fram i tiden har vi börjat pröva oss fram med lite olika frisyrer. Mest för att det är roligt, men även för att det är mer behändigt att få det ur vägen.

För det växer. Som ogräs. Och den som inte har försökt att klippa håret på en livlig liten bebis har inte känt att den lever. Det är inte lätt och det blir helt enkelt inte så jämnt och bra som man kanske kunde önska.

Och det roliga, nu när vi ändå är inne på det här med arvsanlag, så verkar det inte som att mina päron var särsklilt stabila med saxen heller.

Jag tycker det är skitkul att vi blev så lika i det anseendet, min dotter och jag. Och vi rockar de hårigas klubb med stolthet. Även om min kalufs efter några år gick och satte sig på armarna istället.

#loveisinthehair