Hårresande

Idag tog jag tag i någonting som jag har skjutit på i flera månader. Jag gick och klippte mig.
Vad fruktansvärt svårt det har varit att komma iväg och fixa det och den största anledningen är väl att man alltid har en unge under armen. Man ba "Hej, kan du klippa mig tills den här ställer till med en scen? Sen kommer jag och avslutar det nästa årtionde."
Men idag löste jag det med att ha med mig Jennifer som barnvakt och kunde därför slappna av medan avkapning pågick. Utan att oroa mig för framtida fantafrillor.

Jag har inte klippt mig sen veckan innan Mollbot äntrade denna värld och därför har håret vuxit sig ganska långt. Det har jag varit rätt nöjd med under själva amningstiden, för mot hur det brukar vara så har jag nog under graviditet och amning inte tappat ett enda hårstrå. Frillan började faktiskt anta formen av ett hårsvall och likt ett malligt litet lejon travade jag runt och ruskade på min svarta, böljande man. Sen vände det. Och varenda hårstrå som suttit som ett smäck gav upp hoppet om det böljande livet, tog sin kompis i hand och hoppade av. Så det oklippta lejonet med den böljande manen förvandlades över en natt eller två till mer av ett oklippt körsbär, med ungefär ett hårstrå som mitt på huvudet vajade stelt och orytmiskt för vinden. Inte ok.

Idag fick det alltså bli ändring på det. Och efter en rejäl avkapning och en halvtimmes proffessionelt fönande av det lilla strået så började det återfå sin ursprungna styrka och glans. Det tackar vi för.

#helrekond