Segerns Sötma

Från de helt sömnlösa nätterna i början så har det med baby(hehe)steps gått framåt. Väldigt sakta och relativt osäkert, men ändå framåt.

Nu har vi kommit så långt att hon somnar redan 20.00-21.00 och sover hela natten (med reservation för vissa natter som går helt åt skogen). Det stora problemet, nu när problemet med klockslagen blivit avklarade, är nattningen. Hon vill inte somna själv i sängen. Och hon vill helst inte somna i famnen heller. Man måste gå runt samtidigt som man vaggar och sjunger och även då gallskriker hon för det mesta. Länge. 
Man förstår ju att det kan ta lite tid för en liten kotte att släppa taget och somna istället för att kämpa emot, men säg det till min stackars rygg och de icke-muskulösa armarna som får göra grovjobbet. Deras inställning till att skumpa runt med en 8 kilos (?) skrikande bebis är något skeptisk. Och eftersom ingen lyssnat till deras lama protester så har ryggen nu sagt ifrån på skarpen genom att börja strejka på riktigt. Så nu är det färdigvaggat.

De senaste dagarna har jag vid tupplurerna och kvällsnattningen (om hon inte somnar vid flaskan) (som mor sin i sina forna ungdomsdagar) (hehe) (skoja bara) (lugna er) lagt henne i sängen och tagit striden. Och är det inte så att hon panikskriker eller är riktigt ledsen så får hon ligga kvar i sängen och gråta, gnälla eller bara snacka. Jag går på magkänsla. Och så sitter jag där, stryker över ryggen eller buffar på rumpan. Jag går aldrig därifrån utan bara sitter där. Stryker och stryker, buffar och buffar och sjunger "Trollmors Vaggsång" om och om och om igen, tills jag till slut blandar ihop verserna, ordföljden och till och med själva orden. Det har hänt mer än en gång att jag bundit fast de stackars små trollungarna i marken istället för svansen och bara det i sig är ju något oroväckande.
Men det går framåt. Markbundna troll eller inte. Jag har inte vaggat henne till sömns på flera dagar nu och jag måste säga att min känsliga lilla nos börjar få vittring om något som luktar en seger.

#babyvsparents