Ankmat

Jag höll hårt vid gårdagens plan - att gå upp i tid, pila över till Öppna Förskolan och väl på plats leka lilla blöjrumporna av oss (mest Molly). När hon vaknade så försökte jag alltså inte ens att söva om henne utan fast besluten om dagens aktivitet klev jag upp och började förbereda för dagen. 

Att vädret såg ut så här...

... fick mig att tveka en sekund, det tar ändå 20 minuter att knata dit och stabilt snöfall är inte det roligaste att dra en barnvagn i. Men efter en stunds övervägande skrattade jag (som den sanna finne jag är) väderguden rakt upp i ansiktet, klädde vagnen i regnskydd och stred iväg.

Bara för att 20 minuter senare mötas av:

Happ. Något snopna lämnade vi byggnaden igen och efter en stunds dividerande kom vi (mest jag) fram till att vi kunde svänga förbi gudmor Jennifer och leka av oss där istället.

Sagt och gjort. 

För att komma fram lite snabbare tog jag en genväg genom parken, utan att ha en tanke på de väsande små zombiekopiorna som bor där. Den tanken slog inte mig förrän jag såg den stora flocken, men eftersom jag varken skulle fota eller på något sätt närma mig så antog jag att de kanske inte skulle ta någon större notis av mig heller. Så fel jag hade.

När jag passerar den stora dammen börjar jag lite så där obehagligt i ögonvrån ana en förhöjd aktivitetsnivå. Och när jag sakta vrider på huvudet kan jag se hur de börjar mobilisera trupperna, diskutera luftangrepp och planera en attack som aldrig förr skådats.
Med mord i ögonen och hunger i magen börjar de små galningarna springa efter mig så snabbt som de vankande anktentaklerna bär och man ser i de beslutsamma stegen att de bara har ett mål i sikte. Mig.

Som den actionfotograf jag numera är, så slet jag upp min telefon för att dokumentera den rasande mobben och precis innan den bet av mig hälsenorna eller grillade mig till middag lyckades jag med nöd och näppe undkomma. Dock med eventuell fågelfobi för resten av livet.

#livingontheedge