God Morgon!

Klockan två visserligen, men det är inte så noga när man är bebisförälder.
Dagen började med grötfrukost för den lilla och medan jag matade henne tänkte jag på hur roligt det egentligen är med små bebisar.
Från att bara legat och stirrat upp i taket, till att börja le och söka ögonkontakt och nu sitter den lilla sparven upp nästan själv och gafflar i sig gröt som om det inte fanns någon morgondag.
Det är även roligt att se små skiftningar av oss föräldrar i henne redan nu. Som i det här fallet där hon ärvt aptiten från mamma och bordskicket från pappa.

Efter frukost är det dags för en liten promenad tänkte jag. Jimmy har drabbats av någon slags städdjävul och kubbar runt med en trasa i högsta hugg. Lika bra att hålla sig borta.
Apropå promenader. Igår när vi var ute på promenad hände något som fortfarande stör mig.

När vi var ute så mötte vi en tjej som kom gående mot oss. När hon passerade oss kläckte hon ur sig ett hej med ganska hög och klar röst.
Jag var på vippen att heja tillbaka men eftersom Jimmy, som i vanliga fall är en trallande glad grabb med alltid ett hej i bakfickan, inte svarade så insåg jag att det inte var oss hon hälsade på.
Jag bet mig i tungan för att två sekunder senare inse att det var det visst. Det var Jimmy som inte hängde med och tystnaden som omfamnade hennes glasklara hej var det mest obekväma jag någonsin hört. Och då var det försent. Man kan inte tre sekunder senare med fem meters avstånd vända sig om och heja tillbaka. Och det stör mig fortfarande.
Vilka socialt handikappade fågelholkar vi måste framstått som. Livrädda för en främlings enkla hälsning där det enda respons vi kunde ge var att stirra rakt fram i panik och eventuellt ett litet ”blrrgh” som kan ha undsluppit ur mig innan jag bet mig själv i tungan.

Så om du glada tjej med ett socialt vett som vi tydligen inte innehar råkar springa härinne (högst troligt då det förmodligen endast är min mamma och morbror som gör det) Förlåt. Och hej.

#fail