Namngivningen del 3

Efter ceremonin kommer ju så klart det klassiska; dopfikat.

Jag är inte den där bakande typen, absolut inte. Det händer nästan aldrig att jag bakar och den enda gången jag bakat bullar fick mina kompisar ont i magen. Den som verkligen uppskattat mina försök är nog lillebrorsan som glatt tuggade i sig mina havreflarn. Dock var han runt 10 bast och hade ätit småsten om man bara tjatat tillräckigt länge.

Ändå skulle jag prompt baka en del av dopfikat själv. Smart. Eller? 

Jo, det gick ju bra. Med hjälp av mamma och hennes bakmaskin och Jennifer som moraliskt stöd och barnvakt lyckades jag faktiskt producera bullar och muffins som var helt respektabla. Tills det var en timme kvar till dopet och jag började packa upp dem. Lite av deras respektingivande yttre hade försvunnit i både förvaring och transport, då jag inte direkt behandlat dem med milda varsamma händer, utan mest stuvat in dem där de fick plats och inte mer med det.
Det jag hade framför mig nu var alltså missformade, kalla och fuktiga svampliknande mutanter. Svagt doftande av vanilj.  Där och då kastade jag nästan in handduken. Inte en chans att jag kunde återuppliva dom med en timme kvar till dopet. Vi hade inte ens dukat klart, bytt om eller diskat champangeglasen.

Kan man ställa in ett dop pga fula bullar? 

Tack och lov kom min syster samt hennes sambos mamma Ingrid till undsättning. Med lite elegant frosting på muffinsen och lite trixande med bullarna så räddade de dopet. Och mitt stigande blodtryck. 

 De upphottade svampmutanterna.

De upphottade svampmutanterna.

Fikat dukades fram och äntligen kunde man andas ut.

Nu kanske ni undrar om det här var det mest bildfattiga eventet sen innan kameran uppfanns, men jag har faktiskt bilder på väg. Efter ceremonin kom jag på att jag glömt be någon fota eller filma, vilket jag hade tänkt att göra. Själv gick jag runt efteråt och försökte knäppa med min mobil, vilket resulterade i suddiga, mörka bilder där alla som utsatts för blixten såg ut att vara spökplumpen med djävulsögon. Retuschera röda ögon? Ja tack. Därför höll jag på att börja grina av glädje när jag fick höra att vår vän Chris från USA glidit runt och fotat lite grann med sin proffskamera och att han kommer att skicka bilderna så fort han hinner. Jag kan ha sjungit "Halleluja" i en kvart efteråt.

Så, lång historia kort. Bilder kommer.

Jag vill också tacka mamma, Ingrid och Jennifer för bakhjälp, Jenny och Maja som stannade kvar som två ovansända och hjäpte till med städningen, syrran som styrde köket ett bra tag och Chris som räddade förevigandet av Mollys fina fest. Sen så klart brorsan och Jennifer som satt barnvakt så att vi kunde ha fest efteråt och ta en öl eller två. Sen vill jag också tacka alla som engagerade sig i diskmaskinen och dess funktioner. Jag tror att folksamlingen runt den var både större och mer konstant än den runt Molly.

#tacksomfan