Happy Boys saves the day

Ibland hamnar man i svackor gällande de saker man pysslar med. Jobb, hobbyn eller vad det nu är man brinner för. Man får en period där man tvivlar på sig själv, sin förmåga och om det ens finns någon anledning till att man håller på med det man gör. Där har jag varit de senaste dagarna, både när det gäller både skrift och foto.

Skrivandet går så där. Det vanliga flöde som jag får när jag skriver har varit som bortblåst och istället för att låta texterna flöda likt den lenaste honung har känslan blivit lite mer lik en katt med matsmältningsproblem som hostar upp hårbollar. Och på fotofronten har jag undrat om det verkligen är något jag ska hålla på med. Går det framåt? Ska jag verkligen hålla på med det? Så har det låtit i mitt huvud de senaste dagarna när jag suttit och funderat fram och tillbaka, med munnen formad som en uppgiven och halvsur citron. 

Egentligen när man får såna svackor ska man bara köra på. Fortsätta med att skriva, fota eller göra cirkuskonster. För svackor släpper. Det gör de faktiskt och det krävs inte mer än en lyckad skrift, bild eller kullerbytta för att man ska känna sig on top of the world again. Men mitt i svackan är man liksom inte så sugen, så när det var dags att fota lite motorcykelbilder ställde jag så klart upp. Inte med själen i högsta hugg kanske, men åtminstone med kameran. 

Men grabbarna i Happy Boys MC levererade och gjorde skäl för sitt goda och något glada namn. De poserade mer än gärna och efteråt var jag hur glad som helst och kände mest att det kanske är värt att fortsätta ändå. Klyschigt nog så är det kanske viktigast att man tycker det är roligt och sätta prestationen lite åt sidan ibland. Och textmässigt verkar det också släppt då jag faktiskt nästan producerat denna text utan varken hårbollar eller magsår.

#uppisadelnigen

Blåbär vs. Pokemon

Poff sa det bara och så var segheten som jag pratade om igår som bortblåst. Jimmy drog ut på en löprunda och när han var klar fick jag en känsla för att det var dags för lite friluftsliv. Jag ville dra ut och plocka blåbär. Både för att det är harmoniskt att vara ett med naturen och för att det kan vara roligt att skogsmulla runt med Molly, men även för att jag slukar i mig blåbär till frukost varenda dag och det känns ju dumt att betala stora pengar för små förpackningar när skogen bara kryllar av dem.  

Sagt och gjort. Vi åkte iväg till Görväln och döm om min förvåning, besvikelse och upphetsning när jag insåg att stället var ett hotspot för pokemon och pokestops. Jag som trodde att vi skulle spendera dagen i ödeskogen med endast våra andetag och pissmyror som sällskap. Well, jag må vara en kvinna av stora mått i mina bästa år men inte ens jag klarar av att jaga två saker samtidigt. Det var dags att välja. Och oväntat nog (?) tog Pokemon hem den segern. Harmoniskt drog vi runt på ägorna i jakt efter de små liven men när vi äntrade skogen fick min friluftssjäl ett sting av dåligt samvete så jag stoppade ner telefonen ett tag och went nuts i blåbärsskogen. Det gick sådär.

Antingen så är jag inte riktigt så skillad som jag vill tro på att lufsa runt i skogarna eller så har de inte mognat och vuxit till sig än, de små rackarna. Efter att hittat ett fåtal som för det mesta var som små blåbärsbebisar gav jag upp och sprang till Jimmy och Molly som parkerat vid strandkanten. Där satt vi sen och insöp den friska luften, fångade Pokemon och försökte stoppa Molly från att mula in diverse godsaker som skogen skapat i munnen. Mest harbajs och barr.

Efter att insupit skogens rogivande natur i någon timme drog vi hemåt. Lungorna fyllda med frisk luft, luren proppad med nya Pokemons och min lilla låda fylld med ungefär sex stycken blåbär.

#friluftsliv2016

Rainy Days

Det är nog dags att acceptera att sommaren är över för i år och att regnet nu är ett faktum resten av semestern. Sen vet jag vet inte om det är det plötsliga väderomslaget som orsakar vårt nuvarande tillstånd, men vi är så sega. Alltså så sega. Tänk er två sniglar med halksockor som fastnat i kvicksand - så sega är vi. Konstant. Det är som att vi hamnat i en konstant bakfylla som gör tentaklerna tunga och hjärnan till fisksoppa och där jullar vi sen runt som två slapptaskar, den ena segare än den andra. Eller så har det inget med vädret att göra, vi har bara haft semester för länge. 

Men vädret gör ju inte det bättre. Det är svårt att hitta på roliga saker när det solen lyser (hehe) med sin frånvaro men idag tog jag och trotsade det konstanta regnet, klädde vagnen i regnskydd och drog ut för att lufta mig och Molly. Målet med luftningen var biblioteket där vi med Jennifer och Elliott hängde ett tag och tittade på när Molly (som för övrigt inte lider av någon slags seghet) gjorde kaos med barnbokshyllorna, försökte sig på ett antal utrymningsförsök och gick runt med stor andakt och slickade på en ostkiva gjord av tyg. För att höja det kulturella besöket till den nivå den faktiskt förtjänar så lånade jag på Jennifers rekommendation en bok som jag ska börja plöja igenom ikväll. Och det ser jag fram emot. Den flickans rekommendationer brukar sitta som en smäck, hon kan sin sak så att säga.

I skrivande stund är den andra slapptasken iväg och luftar sig (inte bokstavligt talat) (hoppas jag) i simhallen där det blir poolpremiär för Molly. Min ensamhet ska jag fira med att skriva klart det här, nosa igenom jobbsidor och när den kulinariska blodpuddingen som vi åt till middag har lagt sig ska jag ta dessa slappa kroppsdelar och sträcka ut dem i en graciös och energibringande yoga. En yoga som förhoppningsvis ska knuffa mig i den riktning som krävs för att jag ska ta tag i de diskhögar som min fisksoppshjärna för fullt arbetar med att ignorera.

#itsahardknocklife

Den gula fula

Jag och min lilla bil har hängt ihop i nästan 10 år. Vi har hållit ihop i vått och torrt, genom eld och vatten samt toppar och dalar. Mest dalar. För gudarna ska veta vad den där lilla jäveln har kostat mig de senaste åren. Vi har med tiden blivit som en dysfunktionell liten familj där vi turas om med att svika varandra (mest den) och varje gång jag har varit redo att köra skiten till skroten så piggar den upp sig, blinkar med sina förföriska helljus och sen sitter vi där igen - dag efter dag, år efter år.

Nykära för 10 år sen

Nykära för 10 år sen

De senaste åren har jag bytt kamrem, drivknuten har pajat, en fjäder har brustit, lambdasonden har laggat och nu senast pajade batteriet vilket jag bytte men som i slutändan ändå var ett fel i generatorn. Och det är ändå bara det jag kommer ihåg. Småfelen orkar jag inte ens börja räkna ihop, men de flesta kommer nog ihåg året när jag fick hålla på och krypa in i bilen från passagerarsidan (även bakluckan några gånger) för att låset gick sönder. Ni kanske förstår att den kostat mig långt mer än vad den är värd men eftersom man i stunden verkligen behöver en bil så hostar man upp pengarna och hoppas att morgondagen bäddar den sura plåboken i en behaglig glömska. 

Om två veckor börjar jag jobba och därför behöver jag verkligen att den rullar. Åka tåg till jobbet liksom. Nä. Så när skiten inte startat sen december tog jag tag i det där med batteriet, bytte delen på generatorn och med körförbud puttrade jag in på besiktningen där jag hytte med näven åt åbäket (bilen, inte besiktningen) och förklarade att ett minsta hittat fel och det blir skroten. Direkt. 

Medan de mölade runt med bilen satt jag med ett behärskat lugn och stirrade ner i min mobil. Helt hundra på att den dom som nu väntade mig skulle bli den dödsdom som för alltid skulle avsluta vår lilla djävulsdans.

-Inga problem. Det är bara att rulla ett tag till.

Man ba va? Nu hade jag verkligen tagit beslutet att inte lägga ett öre till på bilen. Det blir inget mer lagande. Det blir en ny bil. Äntligen hade jag nått det avslut man behöver för att gå vidare med sitt liv och påbörja en ny, mer hälsosam relation och lämna det dysfunktionella bakom sig. Men nej nej, då ska den lilla jäveln helt plötsligt ticka som en klocka, spinna som en katt och nästla sig in i mitt hjärta igen. Så nu sitter vi här igen, jag och den gula lilla fula med vår fortsatta lambada. Vi får väl se när nästa smäll kommer.

#bff

Ljusdal

I måndags gick de flesta jag känner tillbaka till jobbet. Vi som däremot har tre veckor kvar i frihet packade istället bilen och åkte upp till Ljusdal och där var vi sen i dagarna två och andades frisk luft, umgicks och fångade så klart en Pokemon eller två.

I mitt huvud skulle vi ligga ute på den stora tomten och lapa både sol och kaffe, ta harmoniska promenader inne i stan (hehe, stan..) och käka glass eller ligga på närmsta strand och tävla om vem som gör den största bomben från bryggan. Det var i mitt huvud det. I samma sekund som folket gick tillbaka till jobbet drog även sommaren och vädret som varit de sista dagarna kan nog inte kallas någon annat än.... höst?

Ändå tog vi vårt somriga ansvar och körde både lite minigolf och strosade runt på stan. Lite för att röra på oss i snålblåsten men även tack vare påtryckningar från vissa (nämner inga namn) som ville besöka kommunens enda pokestopp för att klara sig genom kvällarna på landsbygden. I brist på Pokisar (det kryllar inte av dem ute på fårfälten direkt) tyckte jag dock att vi skulle kunna leva lite i den vanliga världen också och istället fånga ett får eller välta en ko, men av oklara anledningar blev det inte av. 

Två sköna dagar var det, och ett stort tack till Madde med familj som tog så väl hand om oss.

DSC_0344s.jpg

#hälsingland

Pokemania

För några dagar sen gick jag äntligen och köpte mig en ny mobil och i den medföljde två saker: bättre batteritid (min gamla lur slocknade av att jag funderade på att använda den) och i samband med batteritiden; Pokemons underbara värld. Nu är det alltså inte bara resten av världen som spelar utan även jag.

Till en början tyckte jag att det var lite tradigt, lite kul men ändå ingen höjdare, men ju mer jag fångar och förstår - desto roligare blir det. Både jag och Jimmy är ganska insatta och ambitiösa men vissa av oss (mest jag) börjar bli lite väl ambitiösa i jakten. Den aspekten kan nog bäst kännetecknas av när jag diskret drog mig ut på "en liten promenad" klockan elva på kvällen bara för att lura efter de små rackarna. Och där stod jag sen 33 år gammal, iförd i ett par foppatofflor, fleecejacka och Batmanmjukisar och lurkade bakom pokestoppet som vi har bakom huset. Hoppas ingen ser mig, tänkte jag, snurrade till mig mina pokebollar och pilade snabbt därifrån. Men om man bortser från det annars ganska patetiska beteendet så kan man ju alltid glädja sig över att jag annars troligtvis inte lyft rumpan från soffan där jag hade legat och jagat ostbågar istället.

Droppen som fick mitt knarkiga beteende att rinna över kom efter Mollys läggdags när jag med eld i ögonen frågade om baby monitorn kanske ändå inte når till pokestoppet så att vi kan gå och plocka på oss saker kvällstid, men till och med jag förstod att det var lite grann att gå över gränsen. Någon måtta får det vara, inte kan man börja försumma sin bebbe för Pokisar. Även fast jag ibland funderar på att lämna henne på ett gym i närheten för att se om hon evolvar och hon nuförtiden enbart lystrar till namnet Bulbasaur. 

 

Haha lugna er, jag skojar bara.

Eller?

#gottacatchthemall

Nästan halvvägs

Semestern tickar fram i sakta mak. Eller sakta mak, så fan heller. Fort går det! Det känns lite som att vi gick på semester, blinkade två gånger och nu är vi nästan halvvägs igenom. Men ingen fara i skogen, trots att lill-paniken kryper sig på ibland. Vi har ju trots allt tre och en halv vecka kvar och jag funderar att lösa problemet med att sätta mig i ett hörn och stirra in i väggen resterande tid för att suga ut och sakta ner varenda sekund som passerar. Alternativt se på färg som torkar. 

Ok, nog med paniksnack nu. Tiden är ung och så även jag. Den här veckan kör vi hemmavecka. Vi skrotar runt, spelar kort, hänger på Ikea och kör lyxigt nog sovmorgon varannan morgon. Eller jag och Jimmy då, Molly hänger inte riktigt med i den ekvationen, trots att hon börjat kliva upp lite senare nu under semestern. Rekordet är nog när hon sov till klockan nio i Uppsala, men eftersom hon just den morgonen lyckades hon få av sig blöjan och satt sedan som en liten apa och kastade bajs på mig i en halvtimme medan jag sött sussade vidare så kändes det inte så överdrivet lyxigt. Men jag kan ju ha fel också. Vad gör man inte för lite sovmorgon som småbarnsförälder?

Bajskastande lill-apa.

Bajskastande lill-apa.

Imorgon blir det häng med Jenny plus kottarna och på torsdag ska jag äntligen ta mig i kragen och köpa mobil. Den jag har nu har jag haft i tre år och enligt vissa i familjen har jag en skruv eller två lös som fortfarande går runt med ett och samma åbäke. Jaja, inte så noga tänker jag men eftersom jag faller som en fura för grupptyck får jag väl ta tag i det. Om inte annat så är det så förbaskat tråkigt att diskutera olika abonnemang att klockorna stannar. Och det är ju lite det vi är ute efter, eller hur?

#ticktack