Kalasdags

I onsdags hade vi kalas i Uppsala för Molly som fyllde ett år. Hon firades av släkt, familj, några småkompisar och gudföräldrar. Och ungefär så här såg det ut:

Ett stort tack till alla som kom och förgyllde hennes första födelsedag och ett stort tack till farmor och farfar som ordnade det så fint. Ett stort tack till hela familjen i Uppsala även för de två senaste dagarna som vi hängt runt där och blivit ordentligt bortskämda med god mat och sällskap. 

Nu är vi åter hemma igen med allt det innebär. Tvätt, disk och andra rutiner. Men först bryter jag mot det sistnämnda genom att ta min favoritislänning under armen och hinka lite vin ikväll. Varken islänningar under armen eller hinkvis med vin brukar tillhöra de dagliga rutinerna förstår ni. Tyvärr skulle man väl kunna säga. Kul ska det bli!

#kalashitkalasdit

Molly 1 år!

För exakt ett år sedan hade jag varit mamma i 55 minuter. Klockan 12.20 kom du till oss efter en långdragen och smärtsam förlossning, men belöningen var ju som bekant lätt värt det.

Idag fyller du ett år! Tänk att ett år redan har gått. Vad fort det har gått, men ändå är det så litet i jämförelse med hela den livstid vi har framför oss tillsammans. 

Den livstiden kickar vi igång idag med ett hejdundrande kalas för dig. Hela din familj är här och snart sätter vi igång och firar dig och ditt första år. 

Världens bästa Molly! 

 

upload.jpeg

#älskademollbot 


 

Bröllop vid Fryken

Nu är vi hemkomna från Kil där vi varit på bröllop i helgen. Eller nu och nu, hemma har vi varit sen i söndags men ibland tar det lite tid att masa sig till datorn.

Det var ett väldigt fint bröllop och en fin helg och för att sammanfatta det lite kort så gick det till ungefär så här:

Bilresan dit gick bra. Molly höll sig glad och lugn ända fram till den sista timmen när tålamodet började ta slut och då var det bara att sitta och bräka Bä Bä Vita Lamm tills halsen värkte för att hålla henne nöjd. Jag fick även hjälp av lite finska barnsånger som jag fått låna av syrran och de hjälpte faktiskt en liten stund. Vad Jimmy tyckte om dem låter vi vara osagt. Av ren respekt för mitt kära land.

När vi kom fram till campingen var det dags för golf som Jimmy var med på. Jag tackade tacksamt nej och lekte med Molly istället då golf inte riktigt är en grej för varken mina nerver eller svaga handleder. Minigolf däremot brukar gå ner. På kvällen var det middag på puben som vi tänkte äta i lugn och ro eftersom Molly enligt våra beräkningar skulle somna vid nio men hon höll stabilt låda till klockan elva och till slut tvingade vi henne och oss själva i säng.

På lördagen var det dags för den stora dagen. Vigseln.

Och det var ett väldigt fint bröllop. En väldigt fin kyrka, ett väldigt vackert brudpar och allt var väldigt fint ordnat. Jag är så glad att jag fick springa runt och fota det hela.

Efteråt var det middag och fest på golfklubben och även här vägrade Molly följa våra sovplaner, hur vi än travade runt golfbanorna med henne i vagnen. Till slut gav jag upp och tidigare än beräknat traskade vi tillbaka till stugan hon och jag. Väl där somnade hon ganska fort och det gjorde även jag. Inte lätt för en liten att vara på fest.

På söndagen bjöds det på brunch men eftersom vi gick upp tidigt och ville komma hem rätt tidigt skippade vi den och började köra hemåt istället. Och tur var det, några timmar senare smällde det på E18 och där hade vi nog sen snällt suttit i de kilometerlånga köerna istället för att vara hemma i tryggt förvar. Men en missad brunch är en missad brunch och det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta (eller magsäck) av saknad.

Tack till Lisa och Niklas för en fint bröllop och en fin helg! All lycka till er!

#inödochlust

Preperations

Här hemma håller vi på och förbereder inför morgondagen och resten av hegen för fullt. Imorgon åker vi nämligen till Kil där vi ska gå på bröllop, bo i stuga och bara ha det bra hela helgen. Mycket spännande. Inte bara för att vi ska på bröllop, vilket vi ser fram emot en hel del, men också för att det blir vår första resa med den här:

Vi har inte varit ute och flängt med henne ännu, det längsta vi kommit hittills är till farmor och farfar i Uppsala och även fast det inte är hemma så är det ändå hemmaplan så att säga. Nu ska vi iväg på ett riktigt äventyr. Flera timmar i bil, städad tillställning i form av bröllop och stugliv i några dagar. Det kan gå hur som helst. Men jag tror nog det kommer att gå bra, bortsett från ett raserianfall eller två i bilen kanske. Oklart om jag syftar på barnet eller den ena föräldern i det här fallet. Vi låter det vara osagt.

Utöver det har jag inte så mycket mer att förtälja. Veckan har mest gått åt att förbereda inför helgen och mer spännande än så har det inte varit. Jag kan ju i och för sig berätta att jag bränt mig och kan nu stoltsera runt med ett brännsår på underarmen. 

Oj, vad har hänt undrar ni?

Ja jag önskar att jag kunde berätta att jag gjort något heroiskt som att rädda kattungar från en brinnande buske, förhindrat en exploderande bil eller förhindrat kaskader av kokande vatten skölja över närmaste person men så är det inte riktigt. Jag skållade mig själv med min äggkokare. Är huvudet dumt får armen lida, kan man kanske kort och gott säga om den saken och att jag faktiskt sitter och skriver om det här är en sann indikation på att jag egentligen inte har ett skit att skriva. Men skriver ändå.

Jaja, är huvudet dumt får läsarna lida.

#bättreturnästagång

 

Semester

Så, nu är vi äntligen där. Och som vi har längtat. Vi har alltså semester. I två dagar har vi haft det nu och hittills har vi hunnit med följande.

Shopping
Vi hängde i Mall of Scandinavia en halv dag. Där hittade vi dock ingenting vilket både kan tolkas som ett bra samt ett dåligt resultat. Dåligt eftersom vi ska på bröllop på lördag utan att ha någonting på oss och bra eftersom Mall of Scandinavia är inte direkt det enda stället som jag besökt den senaste tiden. För några dagar sen sprang jag och köpte mig ett nytt objektiv förstår ni, samt en välbehövd kameraväska. Och som bekant så är inte såna prylar så överdrivet billiga. Antaa visan viheltää, som min finska mor hade sagt.

-Ursäkta men vad sa du nu, undrar ni lite mer svenska varianter?
-Äh, skitsamma. Moi mukulat, svarar finska jag. 

Foto
Jag älskar mitt nya objektiv. Älskar. Det är nästan så att jag sover med den under huvudkudden och klappar den ömt över linsen. 

-Oj, sicken kärlek. Då måste du fotat en del nu, undrar ni?
-Bajsar björnen i skogen, undrar jag?

Även ett gäng hästar slank ner där på fotofronten. Oturligt nog dagen innan inhandlandet av det nya objektivet. Synd.

Pokemon
Självklart har vi tankat hem appen och kört. Men inte så mycket som jag velat tack vare regn, nytt objektiv och ett ständigt shoppande. Men några har vi fångat. Eller det är mest Jimmy som fångar, till mig kommer de av någon anledning springandes. Jag hade till exempel en hängande i baken utanför Net on Net häromdagen. Snuskemon, säger jag bara.

Flygplan
Jag vet inte riktigt vad det är med mig och flygplan som lyfter och landar, men sina passioner ska man följa och därför åkte vi till Arlanda idag för att speja efter lite plan. Och fick vi se några? Jajamen. Jag var hur nöjd som helst och Molly som kanske borde blivit mer impad blev mest misstänksam och taggade över bilarna som åkte förbi på vägen. Men lite kul tror jag nog att hon tyckte att det var.

Yoga
All day, everyday. Gissa vad jag ska göra nu? Namaste.

Varit coola
Alltid.

#vacaymode

Den sista dagen

Idag är min sista officiella dag som föräldraledig. Och det känns mycket mer vemodigt än vad jag trodde att det skulle göra. Sen kanske jag är lite väl blödig med tanke på att jag har sex veckor semester kvar innan det är dags att börja dra in kulorna igen, men det har ju liksom varit vår tid. Min och Mollys. Och vi kommer aldrig att vara hemma tillsammans så här igen. Så hur segt det än stundtals har varit att bara gå hemma så är det ändå en tid som inte kommer komma igen. 

Något som däremot blir rätt skönt med att börja jobba igen och istället ha någon annan som går hemma och skrotar är att slippa alla hushållssysslor och vaknätter. Att sova 7 timmar i sträck och sen vinka av de hemmavarande små rackarna med påsar under ögonen och skratta hela vägen till jobbet. Tror jag. Om det kan ni ju fråga igen om några månader. Eller dagen innan det är dags att gå till jobbet när jag ligger som en hulkande pöl som gärna skulle diska sig igenom en hel dag för att slippa skiljas från min lilla galning. Men det kommer bli skönt. Prata med andra vuxna på dagarna, gå på toa ifred och kanske äta en lunch eller två utan någon som vill äta upp ens mat och ställer till med en scen som aldrig förr skådats om denne inte får det.

Vår sista dag har vi spenderat med att hänga runt i Stinsen, öva på att gå (vilket hon klarar av rätt galant nu), tagit en promenad med våra nya skor och självklart gungat. Resten av dagen ska vi fira med att förmodligen dra ut all innehåll ur mina byrålådor, dra ner alla böcker från bokhyllan och skrubba rent hemmet från alla de makaroner hon just nu sitter och gör kaos med. 

Imorgon blir det hästfotografering igen, så ikväll när hon behagligt ligger och sussar ska jag fila runt med Photoshop som om det brann i knutarna för att få de sista bilderna från förra helgen klara.

Men först, makaroner.

#thosewerethedaysofourlives

Den kreativa processen

Det finns visst något som heter "den kreativa processen". Och den lyder som följande:

Och det kan nog stämma. I lördags skulle jag fota lite hästar och här nedan skildras förloppet baserat på mina upplevelser:

1. Fota! Ja, jag ska fota hela dagen! Det blir hästar, solsken och oändlig tid till att fota hela dagen, utan att behöva tvinga någon framför kameran så att jag får knäppa loss. Alla kommer bli så glada över dom fina bilderna. Mest jag. Det kommer bli så roligt, det kommer att bli så bra! Best. Day. Ever.

2. Alltså lite svårt är det ju. Hästar står liksom inte stilla och poserar bara för att man snällt ber dom. "Snälla hästen, kan du brösta upp dig och se lite ståtlig ut? Fram med öronen och le mot kameran. Nehe, ok. Titta bort istället, gör det." Och den där solen står ju lite väl högt och fel. Kan man flytta på den? Hur gör jag nu? Kan någon släcka den? 

3. Vid överföring av bilderna till datorn inser man verkligen att tidpunkten mitt på dagen med gassande sol inte var det bästa alternativet.  De vita hästarna är väldigt vita, de gröna buskarna är väldigt mörka och färgerna är någorlunda helt åt skogen. En svart skog. Fan.

En bild som jag verkligen gillade, men där färgerna inte alls funkade. Då tar man den enkla vägen ut. Kör svartvitt.

En bild som jag verkligen gillade, men där färgerna inte alls funkade. Då tar man den enkla vägen ut. Kör svartvitt.

4. Fixa till i Photohop. Det måste gå. Men det går inte. Hur fan gör man? Jag fattar ingenting. Jag är helt värdelös på det här. Jag hatar Photoshop. Jag hatar livet. Hej då.

Så det är någonstans kring fas fyra som jag befinner mig nu och har stundtals stor lust att slänga kameran i väggen och avinstallera allt som har med bildredigering att göra.
- Det är rätt intressant att se dig gå igenom den kreativa processen, sa Jimmy igår när jag kom ut från vårt nybyggda kontor och la mig i en deppig fosterställning, omfamnandes mig själv och min sargade konstnärssjäl med ena handen och med ett stabilt grepp om rödvinglaset med den andra. Rödvinsglaset var för övrigt något jag skulle sitta och smutta på medan jag satt och myste med mina bilder, så ni inte tror att jag efter en dags motgång tagit till flaskan. Men den satt som en smäck som rekvisita åt den lilla konstnärspölen som istället för att sitta och mysa låg och jämrade sig i stora andaktiga plågor.

Men tillbaka till den kreativa processen. Efter att han sagt ovannämnda ord var jag tvungen att googla och se på fan. Det finns en naturlig utveckling där man faktiskt går igenom de sex stegen. Så nu känns det bättre att befinna sig på konstbotten. Det är är där man hör hemma ett litet tag, och där ska jag nu i tryggt förvar ligga och sprattla tills jag kickas över till de två sista faserna. Snart så, snart.

#bettersoonerthanlater