Left Behind

Med stadiga steg går han nerför den lilla vägen och med resväskan släpandes efter sig i ett stadigt grepp vänder han sig om och vinkar en sista gång. Han passerar knuten till grannhuset och så är han borta. Kvar på trappan står en mamma med sin dotter och tillsammans vinkar de ett farväl, går in i huset igen och stänger dörren om sig.

Home alone. Jimmy har dragit till Spanien där han i fyra dagar ska hänga med sitt jobb och surfa, dricka bira och bara ha de oförskämt bra. Kvar här hemma utan varken bira eller surfbrädor så långt ögat kan nå blir jag och Molly. Men inte sitter vi här och är bittra, det ska fakiskt bli lite roligt att hänga bara hon och jag i fyra hela dagar och inte minst intressant, jag har liksom aldrig varit ensam med henne under en så lång tid. Vi ska hitta på massa saker, ta igen den tid som jag varit iväg på jobbet och när solen går ner ska vi knäcka varsin bärs och dansa tills solen går upp igen. 

Eller kanske inte.

Hon får nog hoppa på sömntåget i vanlig ordning, förhoppningsvis hålla sig kvar hela natten utan att spåra ur och det enda den här lokföraren kommer att knäcka är lite sedvanlig Netflix and chill med en ostbågepåse. Inte fel det heller. 

Dagen ska vi i alla fall spendera kicking it old school med att hänga på Öppna Förskolan tillsammans med Jennifer och Elliott. Det känns lite roligt att få chansen att vara föräldraledig i några dagar nu när man jobbat ett tag och jag måste säga att man uppskattar det på ett helt annat sätt. Det är inte alls samma hets om att få tiden att gå, som det lätt blir när det är ens vardag, utan man kan mer bara ta det lugnt och ta vara på tiden istället. Ha lite kvalitetstid, som det så fint heter. Bara hon och jag.

Sen kan ni ju fråga igen klockan tre i natt när jag febrilt sitter och buffar på den vakna lilla rumpan utan resultat och förbannar karln som i samma stund förmodigen sippar på en margarita och dansar salsa så att höfterna glöder. 

#gräsänka

What up?

Då är första arbetsveckan avklarad. 

Hur går det då, kanske ni undrar?
Jodå, tackar som frågar. Det går alldeles utmärkt, svarar jag.

Jo, det känns helt ok att jobba igen. Ganska skönt till och med. Det är skönt att sysselsätta sig hela dagen, träffa folk och slippa alla hushållssysslor och även fast jag saknar Molly lite så är det ändå skönt att komma hemifrån. Dock hade stackarn 39 graders feber igen i veckan och då var det lite svårt att slita sig på morgonen. Men det löste jag enkelt med att sitta uppkrupen på några pallar och leka Babblarna via Skype i någon minut. Småbarnsföräldrar alltså.

Det är även skönt att komma hem och ha jobbat. Man är liksom trött på riktigt. Inte på samma sätt som när man kämpat med att roa en unge i 12 timmar utan paus och är som en bomullshink i huvudet, utan fysiskt trött. Min stegräknare tickar stabilt på om dagarna och i snitt landar jag på 15 000 steg under en arbetsdag. Lägg på en så in i helvetes tung pall på det, brist på truckkort and you got yourself some exercise. Mina dagliga 4000-stegs promenader från föräldraledigheten kan ju ta och slänga sig väggen. 

Imorgon är det dags igen, och denna veckan kickar jag det tidiga skiftet vilket innebär uppkliv senast 05.00. Tur att man inte blir förslappad med att kliva upp med tuppen under föräldraledigheten i alla fall, så det blir nog inga problem. Vi har tagit det fruktansvärt lugnt under helgen också, mest för att hon haft feber, så utvilade är vi allihopa. Men nu är hon fullt frisk så vi ska ta och gå ut en stund. Det är tydligen högsommarvärme i detta land och man borde ju slicka i sig de sista strålarna innan man försjunker in i likblekhetens underbara värld igen. Rykterna säger också att mamman i familjen är lite sugen på att gräva fram basketbollen med tillhörande gamla skills och gå ut och pricka lite korgar. Sunday funday liksom. 

På återseende.

#update

 

Non Sleeping Generation

Vi har varit grymt bortskämda med Mollys sovrutiner det senaste halvåret. Hon somnar ofta klockan 19 och sover sedan i tolv timmar för att vakna pigg och glad till en ny dag med medföljande pigg förälder. Och det är ju rena rama himmelriket, men som de flesta vet så har det inte alltid varit så. I början sov hon inte alls och det var ofta som jag fortfarande var vaken på morgonen när Jimmy skulle iväg till jobbet, utan att ha sovit en sekund. Det var så klart kämpigt som fan, men det har vi nu fått igen med råge. Kvällarna har varit lugna och sköna och alla har fått sova ordentligt, förutom några kaosnätter här och var så klart.

Men nu har det till vår stora skräck börjat vända igen.

Den senaste tiden har det blivit allt svårare och svårare att lägga henne. Det tar lång tid innan hon somnar och när hon väl somnat vaknar hon efter en timme igen och vägrar somna om. En lugn kväll med egentid är inte alls lika självklar längre och det hela kulminerade igår när hon vaknade efter en timme och det tog oss sen fyra (!) timmar att få henne att somna om. Jag som försökte sjunga henne till sömns hann till och med komma upp till 48 elefanter som balanserade på den där jäkla spindeltråden innan jag gav upp. Hon vaknade och gallskrek, alltså GALLSKREK och inget kunde lugna ner henne förutom att gå runt med henne i famnen och imitera babblarna-ljud. Himla härligt att hon finner större trygghet hos Bibbi, Bobbo och Dadda än Mamma och Pappa förresten. Efter att vi vid midnatt fått ner henne gick det bara en timme och sen var hon igång igen. Den här gången fick hon sova i sin moders trygga famn, vilket var fruktansvärt mysigt. Det finns inget bättre än ge trygghet åt en liten rackare som verkligen behöver det. Även fast hon vaknade en gång i kvarten, grät och passade på att skalla mig ordentligt varje gång hon ville slänga sig närmare.

En mammaskallande bollfantast

En mammaskallande bollfantast

Gårdagens kamp skulle jag vilja tro att var på grund av sprutan hon fick i måndags. Hon har nämligen både feber och snorig näsa idag. Men ändå har tendenserna till ett framtida nattligt kaos varit där en tid nu. Kvällarna börjar återigen se ut som de gjorde i höstas med kvällar som spenderas enbart med att söva stackaren. Och det var med fasa som jag igår möttes av synen av Jimmy som studsandes på en pilatesboll försökte få henne att falla i sömn. Det som var min standardmetod under flera månaders tid och som fallit i glömska sen en lång tid tillbaka. Nu verkar vi ha tagit sju studsiga steg tillbaka i utvecklingen och det känns ju sådär.

Alltså verkar det som att jag lämnar denna föräldraledighet i samma kaos som jag äntrade den. Cirkeln är nu sluten. Den enda skillnaden är att jag sprungit klart mitt maraton och kan nu lämna över den vakna lilla stafettpinnen till herrn i huset, lägga mig och sova och gå till jobbet istället.

#backtobasics

Slut på det oändliga

När jag blev sjukskriven på jobbet inför det stundande moderskapet hade jag några månader kvar av min graviditet och när jag lämnade byggnaden för sista gången kändes det som att jag aldrig skulle återvända. Så lång kändes tiden till först förlossning och sedan hela den efterföljande föräldraledigheten.

Hemma i väntans tider med sträckläsning som hobby.

Hemma i väntans tider med sträckläsning som hobby.

Herregud, jag skulle vara hemma i över ett år! ETT ÅR! Det är som en lite längre oändlighet och i mina ögon just då så var det som att jag skulle vara fri för alltid. Men tji fick jag, för tiden går ju och nu är vi helt plötsligt där. Med facit i hand blev det till och med ett och ett halvt år och nu är det helt plötsligt över. Imorgon är det sista dagen hemma och den kommer att gå åt att förbereda matlådor, hitta mina arbetskläder som jag ändå inte kommer få på mig och gräva fram passerkort, telefon och allt annat som jag säkert lagt någonstans på ett smart ställe.

Så, hur har föräldraledigheten varit då?

Både och måste jag säga. De dagar som man har haft sällskap eller aktiviteter inbokade har det varit fruktansvärt roligt. Och sen har det också funnits dagar när den enda aktiviteten har varit att roa en grinig bebbe och kolla på klockan var tionde minut med en längtan efter att den andra hälften skulle ta och tassa sig hemåt från jobbet. Det har varit mindre roligt.

Badrumshäng i brist på annan aktivitet.

Badrumshäng i brist på annan aktivitet.

Just den sega aspekten gör att det känns rätt skönt att få gå till jobbet igen. Att få prata med andra människor (vuxna) och att sysselsätta sig i åtta timmar istället för att inte ha ett skit att göra och försöka se dagens mathandling som ett stort äventyr. Men hur segt det än stundtals har varit kommer jag nog ändå minnas den här tiden med ett inslag av rosa skimmer. Mitt och Mollys lilla skimmer.

Något som jag är över skyarna nöjd med däremot är att jag under ledigheten fått så mycket gjort. Det är någorlunda välkänt att man har planer på att förändra sitt liv, finna sitt kall eller hitta ett nytt jobb under sin föräldraledighet men i slutändan blir det bara att man pillar sig i naveln och tittar på Dr Phil under ett års tid. Men jag lyckades faktiskt. Även fast jag pillat mig i naveln och tittat på Netflix (och Dr Phil) så det räcker för några år framåt. Det jag då har åstadkommit under denna period är följande och i skrytsam punktform. 

  • Fått en systemkamera, lärt mig mig hur den fungerar och börjat fotografera på riktigt. Jag har kämpat mig igenom det helvete som det innebär att förstå sig på åbäket, vilket i sin tur genererat ett antal sömnlösa timmar med manualen snurrandes i hjärnbalken. Men jag har tagit mig över till andra sidan och insett att det faktiskt är något jag verkligen vill hålla på med.
  • Tagit det till steget längre och börjat lära mig bildredigering genom att köpa Photoshop. Sedan har jag återigen spenderat otaliga timmar framför tutorials, som även de genererat i ett antal psykbryt och sömnlösa timmar av ren förvirring.
  • Startat denna blogg för att hålla skrivandet vid liv.
  • Gjort frilansjobb där jag skrivit ingresser åt Ica.
  • Pluggat upp mina betyg så att jag i framtiden är redo för högskola om jag vill och gjort det i ämnet text- och mediakommunikation för att få mer kött på lilla benet som skribent. Jag klarade kursen galant med ett B som betyg i bagaget. Mycket nöjd.
  • Hittat yogan som jag nu utövar nästan varje dag. Där har jag dock inga som helst utvecklingsplaner. Jag tänker inte flytta till bergen, klä mig i draperier och kalla mig för Hakuna Matata liksom, utan jag ser det som en välfunnen livboj att ta till när energin tryter. Och när man behöver låta de små kotletterna jobba lite. 

Jag är alltså väldigt nöjd med den personliga utveckling som jag har gjort, vilket är mycket viktigt. I alla fall om man ska följa och lyda hashtagen på instagram. Jag har hittat min riktning som jag vill följa och jag är beredd på att det kan ta lite tid, men det är ingen brådska. Allt i sinom tid.

Utöver den personliga utveckling som jag gjort under denna period så har jag så klart spenderat den mesta tiden med att vara den bästa mamman jag bara kunnat, med alla tillhörande toppar och dalar. En mamma som ena sekunden skulle kunna klösa ögonen ur den som går nära min lilla lejonunge för att i nästa sekund vara beredd på att skänka henne till grannen när hon försöker klösa ut mina. Det är kärlek det.

#endofanera

Date Night

Man måste vårda sin relation. Det säger i alla fall Cosmopolitan, Vecko-Revyn plus en och en annan relationsexpert och vilka är vi att inte lyda? Det bästa sättet verkar vara, speciellt för oss med småbarn, att ha en kväll för sig själva. En date night. Att bara umgås på tu man hand i skenet av levande ljus, att bara ha ögon för varandra istället för flödet på Instagram och bara njuta av varandras sällskap.

Hur härligt som helst. Eller?

Kanske är det så att man vaknar som små rosiga nyponrosor i längtan efter den annalkande kvällen. Kanske spenderas dagen med att skicka förstulna blickar mellan varandra och när hon i smyg nyper honom i rumpan undanlåter han kanske ett lyckligt litet fnitter. Kanske somnar barnet snällt i sin säng precis när den ljuva och väldoftande middagen bara har minuter kvar och kanske förtärs den i de sista sommarstrålarna på balkongen. Samtalet kanske fortlöper smidigt, vinet blänker i sina glas och kanske har en och en annan småfågel samlats på balkongräcket för att bidra med en passande serenad. När mörkret faller tänds kanske några värmeljus för att mysigt belysa det pågående kortspelet där man varannan gång vinner och varannan gång förlorar och när midnatt närmar sig drar man sig inåt där man avslutar de djupa samtalen med huvudet på kudden och faller sedan i sömn i varandras armar. 

ELLER?

Kanske är det så att barnet bestämmer sig att ha en tvåtimmars-disco natten till Date Night så att föräldrarna inte får sova förrän 04.30. Kanske är det så att de får gå upp några timmar senare igen för att morgonen gryr och vaknar därför rosiga som två uttorkade kaktusar. Kanske är det så att dagen spenderas med surmulna blickar, kanske både på barnet och varandra. Han kanske behöver en powernap mitt på dagen för att överleva och överlever, eller försöker i alla fall, gör även hon som sitter med disco-ungen som också lider av sömnbrist och läser Babblarna-boken för tionde gången för att hålla gråten borta. Kanske spenderas timmarna till läggdags med ett evigt gnällande, en mer och mer apatisk uppsyn hos honom och hörlurar stabilt inpluggade i öronen på henne som förbereder den ljuva middagen.  Kanske bestämmer sig hon för att balkongmiddagen får vara och det blir en mysig kväll framför tv:n istället. Kanske är det lika bra då samtalet inte lär fortlöpa i glädjens toner och vid minsta felsägning kan det kanske hända att man får en bearnaiseburk i huvudet. Kanske accepteras en kväll med några öl, ett glas vin och den bästa serien även av honom men kanske så går det inte att hitta den senaste säsongen hur man än försöker och i letandet efter den får hon kanske nästan virus på sin nya telefon. Kanske gråter barnet sig till sömns och när hon äntligen har somnat är potatisgratängen gyllenbrun, väldoftande och helt jävla hård inuti. Kanske i en timme till. När maten väl förtärs vaknar kanske ungen igen och hon får kanske sitta med huvudet nedböjt och buffa på rumpan med de saftiga köttbitarna som en avlägsen dröm. Kanske samsas de om att se en rekommenderad finsk serie på Netflix som hon faktiskt fastnar i men som han helt och hållet är ointresserad av och spenderar tiden med att utropa TOTTA KAI var tredje minut istället. Kanske är det för att det är det enda ordet som han kan på finska och kanske ledsnar hon på det och hotar med att han snart ska få se på TOTTA KAI om han inte lägger ner. I samförstånd läggs kanske serien ner och samtal med bakgrundsmusik tar vid. Kanske spånar han iväg i YouTubes värld vilket gör henne redigt uttråkad och kanske ligger hon i soffan och gnäller och fångar Pokemon istället. Kanske går de och lägger sig strax efter midnatt där en klapp på huvudet och en puss på munnen avslutar denna date night. Han kanske snarkar sig högljutt vidare in i drömmarnas värld medan hon ligger vaken ett bra tag och snurrar, lyssnar på oljudet och funderar på om det kanske äntligen är dags att sula den där beaburken.

#kärlekenärevig

Parningar och hungersnöd på Parken Zoo

Den här veckan drog vi igång med att åka till Eskilstuna och Parken Zoo. Som vi misstänkte så var högsäsongen över och flickan i kassan bekräftade detta med att berätta att det fanns 154 personer inne i parken och att det var en rätt stor skillnad mot de 2000 som under högsäsong brukar traska runt. Så vi hade alltså en tom park för oss själva och det var bara att gå loss i djurvärlden. 

Besöket gick ungefär till så som det brukar göra när man är i en djurpark. De första fem djuren man träffar på står man alltid och tittar på med en stor fascination, om det så är en krokodil eller ökenråtta, men efter det börjar intresset dala i takt med att djurarterna betas av och tillslut krävs det en dinosaurie på lösbete för att man ska tagga till. Eller är det bara jag?

Lemurerna som vi träffade på i början av den dalande intressekurvan.

Lemurerna som vi träffade på i början av den dalande intressekurvan.

Surikaterna som vi träffade i slutet av den dalande intresekurvan.

Surikaterna som vi träffade i slutet av den dalande intresekurvan.

Något som vi däremot hajade till över var att vi måste ha besökt parken i någon slags parningsperiod, för vart man än tittade så var det slafsande mular, juffsande apor och sköldpaddor med fredagsmys. Alla hade hittat en partner, eller flera för den delen, förutom en stackars surikat som fick klara sig på egen hand. Så att säga. 

Till och med jättesköldisen utbrast något slags parningsvrål innan han började masa sig mot sin partner men mer än så bevittnade vi inte. Stackarn var så långsam att han i skrivande stund förmodligen fortfarande har 30 cm kvar fram till målet. 

Jaja, man tar seden dit man kommer tänkte jag och föreslog att nu när parningssäsongen ändå var i full gång så kanske vi kunde ta och smacka till ett litet syskon i närmsta varghydda, men av oklara skäl fick jag ett svalt mottagande av det förslaget. Hepp. Can´t blame a girl for trying.

Det barn som vi redan har tyckte däremot sådär om besöket. Jag tror inte riktigt hon förstår det här med djur än. Hon blir hur glad som helst om hon ser en hund men förstår liksom inte att det är extra coolt om det är ett lejon. Så hon gick mest runt och plockade stenar och njöt av sin nyfunna frihet som man får när man lärt sig att ta sig runt för egen maskin.

Det var skönt att det var så folktomt. Man behövde liksom inte trängas vid staketet när tigrarna skulle matas, men en stor nackdel med det hela och som vi ganska snabbt fick erfara var att alla restauranger var stängda. Så där gick vi sen utsvultna med två snabba mackor i bilen som enda bränsle och möttes av en stängd restaurang efter en annan. Efter ett tag började det påverka den dalande intressekurvan med tillhörande stämning till den mån att jag nästan funderade på att klubba ner en krokodil för dess kotletter eller ta en tugga hö från närmsta krubba.

Så fan heller, sa den.
Oki doki, sa jag och stapplade vidare.

Tappert tassade vi runt hela parken och så fort vi sett tigrarna bli matade (lucky bastards) drog vi oss mot utgången och den närmsta Max som hägrade. Utfodrade och glada styrde vi sen bilen hemåt med nya kunskaper såsom flodhästhygien, parningsritualer och vikten av att ha med sig en matsäck i bagaget.

#hurgördjur

Happy Boys saves the day

Ibland hamnar man i svackor gällande de saker man pysslar med. Jobb, hobbyn eller vad det nu är man brinner för. Man får en period där man tvivlar på sig själv, sin förmåga och om det ens finns någon anledning till att man håller på med det man gör. Där har jag varit de senaste dagarna, både när det gäller både skrift och foto.

Skrivandet går så där. Det vanliga flöde som jag får när jag skriver har varit som bortblåst och istället för att låta texterna flöda likt den lenaste honung har känslan blivit lite mer lik en katt med matsmältningsproblem som hostar upp hårbollar. Och på fotofronten har jag undrat om det verkligen är något jag ska hålla på med. Går det framåt? Ska jag verkligen hålla på med det? Så har det låtit i mitt huvud de senaste dagarna när jag suttit och funderat fram och tillbaka, med munnen formad som en uppgiven och halvsur citron. 

Egentligen när man får såna svackor ska man bara köra på. Fortsätta med att skriva, fota eller göra cirkuskonster. För svackor släpper. Det gör de faktiskt och det krävs inte mer än en lyckad skrift, bild eller kullerbytta för att man ska känna sig on top of the world again. Men mitt i svackan är man liksom inte så sugen, så när det var dags att fota lite motorcykelbilder ställde jag så klart upp. Inte med själen i högsta hugg kanske, men åtminstone med kameran. 

Men grabbarna i Happy Boys MC levererade och gjorde skäl för sitt goda och något glada namn. De poserade mer än gärna och efteråt var jag hur glad som helst och kände mest att det kanske är värt att fortsätta ändå. Klyschigt nog så är det kanske viktigast att man tycker det är roligt och sätta prestationen lite åt sidan ibland. Och textmässigt verkar det också släppt då jag faktiskt nästan producerat denna text utan varken hårbollar eller magsår.

#uppisadelnigen